För några veckor sedan kontaktade en ung reporter från Grekland mig och bad om en intervju för en dokumentärfilm för grekisk tv angående händelserna i Atens yrkeshögskola (Athens Polytechnic) på 70-talet. E-posten var vänlig och visade en god professionell medvetenhet om hur känslig frågan kan vara för mig. Naturligtvis kände jag mig hedrad, eftersom programmet hon representerar är mycket välrespekterat i Grekland. Hennes e-post oroade mig i nästan en vecka,  för att vara ärlig så visste jag inte vad jag skulle säga – eller jag visste vad, men jag visste inte hur jag skulle förklara det.

Från hennes e-post förstod jag att hon är mycket yngre än jag, och jag vet också att reportern som leder dokumentärteamet är yngre. Jag kände mig lite osäker eftersom jag inte ville verka nedlåtande. För den här unga kvinnan och hennes chef, är händelserna vid Atens Polytechnic nämligen del av historien. De firar dagen med skollov och en nationell minnesdag, och tiotals specialrapporter görs varje år för tv, radio och tidningar. Till och med skvallerprogrammen visar åtminstone tio minuter med material från händelserna, och de har gigantiska bilder av stidsvagnen som bröt upp portarna vid Athens Polytechnic i bakgrunden.

Naturligtvis kan dagens människor fälla en tår för barnen som dog den dagen, men händelserna är väldigt långt borta, och tyvärr slutade det inte med den 17 november 1973. För de av oss som var där, följde vi under sex år med hur Grekland försökte hitta sin väg mot demokratin, och under den tiden dog fler unga människor. Ibland var det människor vi kände; människor som vi såg döda på marken med våra egna ögon, och de har aldrig upphört att förfölja oss.

I en artikel ifjol för Ovi Magazine, försökte jag förklara hur svårt det är för mig att skriva om dessa händelser, och jag menar inte enbart det som skedde år 1973, utan också händelserna '76 och '79, då en ung kvinna och en ung pojke miste livet medan de marscherade genom centrala Aten, och hundratals blödde av de slag som den rasande polisstyrkan delade ut.

Det är svårt att förklara att det inte var något hjältemodigt över det; människorna upplevde rädsla och smärta, men framför allt ilska över den stulna friheten. Det är samma sak när jag talar om diktaturen, jag har svårt att förklara vad det innebär att leva i en diktatur åt någon som inte har gått igenom samma sak - inte för att jag önskar att någon annan måste göra det. Hur förklarar man hur det är att leva i en situation då fel ord, även vid en släktträff, kan leda till ifrågasättande, fängelse, exil eller till och med död. Kan ni föreställa er hur det var att leva under en regim där man t.o.m. krävde polistillstånd för födelsedagsfester, eftersom alla sammankomster med fler än fem personer ansågs misstänksamt? Kan ni föreställa er att Sofokles var förbjuden i skolorna, eftersom en vers från Antigones monolog nämnde ordet demokrati? Jag är säker på att de flesta av er säkert tvivlar på det jag säger.

Så hur kunde jag förklara allt det här för en ung dam som var på jakt efter hjältar, och hur skulle jag kunna förklara allt i en dokumentär som sändes mellan reklamer för tvättmedel och blöjor? Självklart sade jag nej, efter att ha tackat henne för äran att bli tillfrågad, och jag försökte förklara allt vad jag sagt här, med betoning på att jag inte har någonting emot tvättmedel och blöjor. Men det som skedde är något mycket privat och endast de människor som faktiskt upplevde det kan förstå det. Jag hoppas att hon förstod att jag verkligen kände mig ärad av inbjudan, men jag kunde inte delta eftersom jag tyvärr inte kan hitta rätt ord för att förklara.

Över trettiofem år har passerat sedan händelserna vid Atens Polytechnic, men jag minns fortfarande de ungdomar som dog då, och det är det svårt för mig acceptera dess betydelse idag. Det är svårt att acceptera att unga greker, som är fängslade i ett ruttet och dåligt fungerande system, fortfarande kämpar för  samma saker som då. Men arbetslöshet och lågkonjunktur slår oftast till mot unga människor först, och mer pengar läggs på försvar och säkerhet än på universitet och skolor.

Vad det gäller hjältemod, är jag säker på att vid behov finns det fortfarande hundratals ungdomar som är beredda att ställa sig upp på barrikaderna igen, och vi kommer att stå vid deras sida. Av en enkel anledning som inte är heroisk alls: poeten Kavafis förklarade det bra i en av hans dikter, "några är tvungna att vakta Thermopiles *"

* Jag antar att en påminnelse om de 300 spartaner som försvarade Grekland från miljontals persiska inkräktare är nog för att förklara versen.