Ovi -
we cover every issue
newsletterNewsletter
subscribeSubscribe
contactContact
searchSearch
Μονοπάτι της Εκεχειρίας  
Ovi Bookshop - Free Ebook
Join Ovi in Facebook
Ovi Language
Books by Avgi Meleti
WordsPlease - Inspiring the young to learn
Tony Zuvela - Cartoons, Illustrations
Stop human trafficking
 
BBC News :   - 
iBite :   - 
GermanGreekEnglishSpanishFinnishFrenchItalianPortugueseSwedish
Inget asiatiskt arhundrade utan en pan-asiatisk organisation Inget asiatiskt arhundrade utan en pan-asiatisk organisation
by Dr. Anis H. Bajrektarevic
2013-06-15 09:56:14
Print - Comment - Send to a Friend - More from this Author
DeliciousRedditFacebookDigg! StumbleUpon

Inget asiatiskt århundrade utan en pan-asiatisk organisation

I över ett decennium har många ansedda akademiska tidskrifter varit fulla av artiklar som menar att det tjugoförsta århundradet helt tillhör Asien. Argumentet bygger vanligen på den imponerande ekonomiska tillväxten, ökad produktion och handelsvolymer samt de blomstrande valutareserverna och export från många folkrika asiatiska länder (med nästan 1/3 av världens totala befolkning bosatta i två av kontinentens länder). Historien fungerar även som en kraftfull påminnelse genom att varna oss att ekonomiskt och/eller demografiskt mäktiga gravitationscenter tenderar att expandera till sina periferier, särskilt när periferin är svagare än kategorin självt. Detta betyder att alla (absoluta eller relativa) förändringar av den ekonomiska och demografiska styrkan av ett ämne för internationella relationer oundvikligen kommer att sätta ytterligare belastning på de befintliga jämvikter och konstellationer som stödjer denna balans i denna speciella arena (implicit eller explicit struktur).

Således, vad är läget för av Asiens säkerhetsstrukturer? Vilken nuvarande kapacitet förebygger diplomati? Vilka instrument står till förfogande för att tidigt förebygga/undersöka, mekanismer för utbyte och skapa förtroende och försoning på den asiatiska arenan?

 

Medan alla andra stora arenor redan har Pan-kontinentala inställningar sedan flertal decennier tillbaka, såsom Organization of American States - OAS (Amerikanska kontinenten), Afrikanska unionen - AU (Afrika), Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa - OSSE (Europa), är state-of-arts för världens största världens kontinent annorlunda. Vad som redan vid första blicken uppenbart, är att det inte finns någon Pan-asiatisk säkerhet/multilateral struktur. Rådande säkerhetsstrukturer är bilaterala och mestadels asymmetriska. De sträcker sig från de klart definierade och bestående icke-angreppspakter/ fördrag genom mindre formella arrangemang upp till ad hoc-samarbete som överensstämmer i specifika frågor. Närvaron av multilaterala regionala uppgörelser är begränsat till ett fåtal platser på den största kontinenten. Trots detta är sällan säkerhetsfrågor deklarerade i omfattningen av dess arbete. En annan slående aspekt är att de flesta av de befintliga bilaterala strukturerna har en asiatisk stat på ena sidan och antingen en perifer eller extern adept land på andra sidan (vilket gör dem nästan per definition asymmetriska). Exemplen är många: USA-Japan, USA-Sydkorea, USA-Singapore, Ryssland-Indien, Australien-Östtimor, Ryssland-Nordkorea, Japan-Malaysia, Kina-Pakistan, USA-Pakistan, Kina-Kambodja, USA-Saudiaraben, Ryssland-Iran, Kina-Burma, Indien-Maldiverna, Iran-Syrien, Nordkorea-Pakistan, etc.

Faktum är att Asien idag genljuder ett slags blandat eko av den förflutna europeiska historien. Funktionerna före Napoleon, efter Napoleon och Nationernas förbund kombineras härmed. Vilka nyttiga lärdomar kan Asien ta från Europas förflutna? Nåväl, det finns säkerligen några. Bismarck lyckades genom en exponentiell ekonomisk, demografisk och militär tillväxt så väl som den territoriella expansionen av Preussen, genom en skickligt strukturering och kalibrering skapa enormt komplexa nätverk av bilaterala säkerhetsarrangemang i Europa under 1900-talet. Liksom Asien idag fanns ingen institutionaliserad säkerhetsstruktur i Europa utan istället ett begåvat ledarskap som utövade återhållsamhet och visdom i kombination med snabb bestämdhet och snabb militär flexibilitet. Så snart den nya kejsaren ersatte järnkanslern (Bismarck) började (genom sina egna tolkningar av Tysklands machtpolitik och weltpolitik) en kraftfull stagnation, vilket därefter försatt Europa och världen i två förödande värld krig. Både den organisationen och Hitler efteråt, bevisade helt klart att de inte visste hur de skulle handha ett kraftfullt  Tyskland.

Nutidens strävanden och konstellationer av några av Asiens krafter påminner oss också om tiden före Napoleons Europa där ett enhetligt, universalistiskt block av det heliga romerska riket ifrågasattes av de otåliga utmanarnas status quo. Sådana allvarliga och centripetala svängningar av Europa var inte utan allvarliga avvikelser: kardinal Richelieus och Jacobin’s befrielse av Frankrike samt Frankrikes isolering före andra världskriget lade grunden för den tyska attacken.

Slutligen är det även viktigt att bemärka, att flertalet befintliga asiatiska system också liknar bilden av tiden efter Napoleons Europa: först och främst i Europa mellan Wien kongressen 1815 och det revolutionära året 1848. Låt oss ta en snabb titt på de mest relevanta regionala inställningar i Asien.

Klart överlägset är det asiatiska deltagandet i Asien-Pacific Economic Cooperation – APEC, en organisation som omfattar båda sidor av Stilla havet. Detta är dock ett forum för medlemmarnas ekonomier (inte av suveräna nationer), ett slags prep-com eller väntrum för Världshandelsorganisationen - WTO. För att använda ord en ledande diplomat från Singapore nyligen sade i Genève: "Vad är ditt alternativ här? ... att underteckna frihandelsavtalet (FTA), samarbeta med USA, logga in på Facebook och hålla på med shopping på Internet i resten av ditt liv ... "

Två andra sektorsöverskridande forum, är Organisationen av islamiskt samarbete - OIC och alliansfria rörelsen - NAM (den första med och den andra utan ett permanent sekretariat). Båda representerar väletablerade politiska multilaterala organ. De är dock otillräckliga forum eftersom inget av de två arbetar helt och hållet med säkerhetsfrågor. Även om båda transkontinentala enheterna har ett stort antal medlemskap (andra och tredje största multilaterala systemen direkt efter FN), täcks inte det hela asiatiska politiska landskapet - med viktiga asiatiska länder utanför systemen eller emot dem.

Vidare bör man nämna Korean Peninsula Energy Development Organization - KEDO (Nuclear) och Iran-relaterade kontakt (Quartet/P-5 +1). I båda organisationerna behandlas frågor som är säkerhetsrelaterade. En slags asymmetrisk inriktning för att avskräcka ett enskilt land från en betydligt större opposition som motsätter sig en viss säkerhetspolitik, används istället. Ett bra exempel på detta är länder som Nordkorea och Iran. Den kortlivade SEATO pakten var uppbyggd likadant – en organisation för SEA (behandling av försvarsfrågor) som huvudsakligen upplöstes direkt efter att det direkta hotet från kommunismen hade reducerats och istället koncentrerats kring franska Indokina.

Om några av inställningarna påminner om tiden före Napoleons Europa, påminner Shanghai Cooperation Organization - SCO och samarbetsrådet för de arabiska staterna i Gulfstaternas - GCC oss om tiden efter Napoleon Europa och dess allians för östra konservativa domstolar (i Metternich). Båda arrangemangen skapades, baserade på en delad status quo, på en förevändning av gemensamma yttre ideologiska och geopolitiska hot. Asymmetriskt var GCC en externt inducerad konstellation vilken genom en viktig amerikansk samarbetspartner, Saudiarabien, sammanslöts och skapade en gruppering av den arabiska halvöns monarkier. Den har tjänat ett dualt syfte, ursprungligen för att innehålla den vänsterorienterade Nasseristic panarabismen som att införa en republikansk typ av egalitär regering i Mellanöstern teatern. Det var också (efter revolutionen 1979) ett instrument för att motverka för att motverka Irans inflytande i Golfen och Mellanöstern. Svaret på oron i Mellanöstern kring våren 2011 (inklusive utplacering av saudiska trupper i Bahrain och med en analys av den inflytelserika Qatar-baserade och GCC-stödda Tv-nätet Al Jazeera) är det bästa beviset för hur GCC mandatet.

SCO är mer internt inriktat och utövar en mer symmetrisk inställning. I huvudsak kom det till stånd genom en strategiskt cooperation mellan Kina och Ryssland [1](för första gången i modern historia baserat på paritet) för att avskräcka externa aspiranter (USA, Japan, Korea, Indien, Turkiet och Saudiarabien) och bibehålla resurser, territorium, nuvarande socioekonomiska kulturella och politiska regimer i Centralasien, samt kontroll över Tibets höjder och Xinjiang Uighur  provinsen.

Nästa punkt viktig att nämna, är South Asian Association for Regional Cooperation – SAARC. Denna organisation har ett väl etablerat mandat, är välorganiserat och har ett välutvecklat sekretariat. Dock påminner organisationen slående om Nationernas förbund. Förbundet koms ihåg som en altruistisk inställning som upprepade gånger misslyckats med att tillräckligt svara på medlemmarnas säkerhetsinställningar samt de utmaningar och påfrestningar för parter som hölls utanför systemet. (Ryssland långt in på 1930-talet och USA återstår helt utanför systemet och i fallet med SAARC omgivningen; Kina, Saudiarabien och USA). SAARC kan praktiskt taget ses som gisslan mitt i en omfattande konfrontation av sina två största medlemmar, både bekräftade kärnvapenmakter, Indien och Pakistan. Dessa två utmanar varandra både geopolitiskt och ideologiskt (det som för den ena är godkänt är direkt oacceptabelt av den andra; Pakistan som religiöst bestämd nation är i förnekande av Indiens multietniska sammanställning och vice versa). Dessutom är SAARC en asymmetrisk organisation. Det är inte bara Indiens storlek utan också dess position. Den centrala placeringen i landet gör det för SAARC praktiskt omöjligt att arbeta inom alla områden utan direkt samtycke från Indien (oavsett gällande handel, kommunikation, politik eller säkerhet).

För att en fortsatt göra seriösa framsteg i multilateralism är ömsesidigt förtroende, en vilja att kompromissa och att uppnå en gemensam nämnare genom aktiv samexistens nyckeln till framgång. Det är svårt att bygga en gemensam åtgärd runt en oproportionerligt stor och centralt placerad medlem (vilket skulle undkomma tolkning som inneslutning av stora eller bestämdhet av dess centrum av de mindre, perifera medlemmar).

Slutligen finns det ASEAN - en grupp av 10 sydostasiatiska nationer[2] som utövar en balanserad multivektor politik (baserat på icke-inblandning principen) internt och externt. Denna organisationen vars huvudkontor[3] befinner sig i Jakarta/Indonesien, har en dynamisk historia och en ambitiös uppbyggnad. Det är ett internt inducerad och relativt symmetriskt arrangemang med de starkaste medlemmarna placerade runt sitt geografiska centrum (som i fallet med EU:s jämvikt med Tyskland-Frankrike/England-Italien/Polen-Spanien geografiskt balanserar varandra). Beläget på södra delen av den asiatiska landmassan den så kallade ”tillväxt triangeln” (ASEAN) Thailand-Malaysia-Indonesien utgör inte bara kärnan i form av ekonomiskt tillväkt och  kommunikation, utan även genom dess politiska inflytande. Den så kallade ASEAN Community Road Map (för 2015) kommer att absorbera det mesta av organisationens energi[4]. ASEAN har dock lyckats att öppna sina forum för 3 +3 gruppen/grupperna och kan på lång sikt ses som cumulus inställning mot det bredare pan-asiatiska forumet.

Innan vi avslutar denna korta översikt, låt oss nämna två nyligen introducerade informella forum, båda baserade på externa samtal till en bördefördelning. En med ett chauvinistisk-myntat namn av Wall Street bankirer[5] - BRI (I) C/S, hittills med två viktiga asiatiska ekonomiska, demografiska och politiska stormakter (Indien och Kina) och en yttre (Ryssland). Indonesien, Turkiet, Saudiarabien, Pakistan, Kazakstan och Iran är några fler asiatiska länder vars nationella stolthet och pragmatiska intressen förespråkar ett BRIC medlemskap. G-20. Det andra informella forumet monteras också på ad hoc (pro bono), efter behovet av G-7 att uppnå ett större godkännande och stöd för dess penningpolitiska (valutaväxling) och finansiella (åtstramning) åtgärder som införts i efterdyningarna av (fortfarande pågående) finanskrisen. Trots detta har BRIC och G-20 inte gett de asiatiska deltagande staterna varken mer inflytande i Bretton Woods-institutionerna (förutom en bördefördelning) eller har bidragit till att ta itu med de inhemska asiatiska säkerhetsproblem. Även om den nationella stoltheten tilltalas, kan dock både informella sammankomster avleda nödvändiga resurser och uppmärksamhet på asiatiska stater från sina brådskande inhemska, Pan-kontinentala frågor.

Men, förutom maskineriet av Genève-baserade nedrustningskommittén, FN:s säkerhetsråd, Organisationen för förbud mot kemiska vapen - OPCW och Internationella atomenergiorganet - IAEA (eller CTBTO), även ASEAN-asiater saknar lämpliga permanenta forum för att ta itu och lösa sina säkerhetsproblem. En organisation som liknar Europarådet eller OSSE är fortfarande långt ifrån att etablera sig på asiatiska mark.

Vår historia varnar. Ändå ger det också ett hopp:
Pre-CSCE (före Helsingfors) var Europa verkligen en farlig plats att leva i. Den skarpa geopolitiska och ideologiska linjen som går genom hjärtat av Europa, skär den i halvor. Södra delen av Europa var praktiskt taget avstängd med ökända diktaturer. I Grekland (överste Junta), Spanien (Franco) och Portugal (Salazar), med Turkiet som bevittnat flera av sina regeringar störtade av en allsmäktig militär, med Albanien och (icke-Europa sinnade) icke-allierade, Titos Jugoslavien. Två kraftfulla instrument genom militärisk amerikansk närvaro (NATO) och Sovjet (Warszawapakten) i Europa höll stora stående arméer, enorma förråd med konventionell såväl ABC-vapen och leveranssystem praktiskt taget bredvid varandra. Genom långt och stort, var Europas gränser ömsesidigt uppbyggda. Huvudsakligen vägrade den västra delen av världen att erkänna flertalet östeuropeiska (sovjetiskt dominerade) regeringar.

För tillfället finns det inte en enda stat i Asien som inte har någon slags territoriell dispyt inom sitt område. Från Mellanöstern, Kaspiska havet och Centralasien, indiska subkontinenten, fastland Indokina, Tibet, Sydkinesiska havet och Fjärran Östern, många länder lider av gröna och blåa gränstvister. Bara området kring Sydkinesiska havet räknar över ett dussin territoriella tvister - där främst Kina pressar periferierna att bryta sig loss från den långvariga inringningen. Dessa rörelser tolkas ofta av grannarna som en slags farlig självsäkerhet. På toppen av det havet ligger en stor ekonom ö och territorium av rättsligt tomrum - Taiwan, som väntar på tillfället när de pan-asiatiska och internationella överenskommelserna om hur många Kinas Asien bör ha, får en bred och varaktig konsensus.

Olösta territoriella frågor, sporadisk och konventionell beväpning, nukleära ambitioner, konflikter om utnyttjande av och tillgång till det marina området, andra naturresurser, inklusive tillgång till sötvatten; poserar enorm stress på yttre säkerhet, säkerhet och stabilitet i Asien. Ytterligare stress kommer från nya framväxande miljöproblem, som representerar nästan absoluta säkerhetshot (inte bara den lilla nationen Tuvalu[6], men också) till Maldiverna, Bangladesh, Kambodja, delar av Thailand, Indonesien, i Kazakstan och Filippinerna, osv.[7] Allt detta i kombination med ojämna ekonomisk och demografisk dynamik[8] porträtterar kontinent Asien som en riktig krutdurk.

Det är absolut olämpligt att jämföra storleken på Asien och Europa (eftersom Europa egentligen kan ses som en förlängning av en enorm asiatisk kontinental landmassa, ett slags västerländsk asiatisk halvö) men det mellanstatliga manöverutrymmet är dock värt att jämföra. Ändå var utrymmet mellan stormakterna av Napoleons Europa lika smal för en manöver som utrymmet dag är för en liknande manöver i Japan, Kina, Indien, Pakistan, Iran och liknande.

Låt oss också ta en kort titt på egenheter hos de nukleära konstellationerna i Asien. Efter de historiska analogierna, ekar en ålder av det amerikanska nukleära monopolet och åren i Rysslands desperation för att uppnå paritet.

Förutom att hålla stora lager av konventionella vapen och många stående arméer är Asien en kontinent för fyra (plus perifera Ryssland och Israel) av de nio kända kärnvapenmakterna (deklarerade och odeklarerade). Endast Kina och Ryssland är parter i icke-spridningsavtalet - NPT (Nord Korea gick ur 2003, medan Indien och Pakistan båda bekräftade kärnvapenmakter avböjde att underteckna fördraget). Asien är också den enda kontinent där kärnvapen har distribuerats.

Som bekant var präglades toppen av det kalla kriget av den enormt omfattande geopolitiska och ideologiska konfrontationen mellan de två nukleära supermakterna (vars lager helt och hållet överlägset i jämförelse med alla andra kärnvapenmakters resurser tillsammans). Trots detta faktum[9], var amerikanerna och sovjeterna på motsatta sidor av jordklotet och hade trots allt aldrig varken genomgått territoriella tvister eller direkta väpnade konflikter.

 

I den mån är den asiatiska nukleära konstellationen dessutom specifik eftersom var och en av innehavarna har en historia av fientlighet - beväpnade friktioner och konfrontationer över olösta territoriella tvister längs gemensamma gränser, alla i kombination med intensiva och varaktiga ideologiska motsättningar. Sovjetunionen hade bittra gränsöverskridande beväpnade friktioner med Kina angående avgränsningen av sin långa landgräns. Kina har kämpat ett krig med Indien och har fått en betydande territoriell vinst. Indien har kämpat fyra ömsesidiga krig med Pakistan om Kashmir och andra omtvistade angränsande regioner. Slutligen har den koreanska halvön bevittnat direkta militära sammandrabbningar i Japan, Sovjetunionen, Kina samt USA på sin mark, och är fortfarande en delad nation under en skarp ideologisk skiljelinje.

På den västra kanten av den eurasiska kontinenten, hade varken Frankrike, Storbritannien, Ryssland eller USA en (aktuell) historia av direkta väpnade konflikter. De har inte ens delade landgränser.

Slutligen har bara Indien och nu postsovjetiska Ryssland har en strikt och fullständig civil kontroll över sin militär samt tillstånd för dess nukleära utbyggnad. När det gäller Nordkorea och Kina är dessa beslut i händerna på oförutsägbara och icke-transparenta kommunistiska ledarskap - vilket betyder utanför demokratiska samt statliga beslutsfattande. I Pakistan är det helt i händerna på en politiskt allestädes närvarande militär anläggning. Pakistan har levt under direkt militärt styre över hälften av dess existens som självständig stat.

Vad som slutligen höll USA och Sovjetunionen från användandet av kärnvapen var den farliga och kostsamma kampen kallandes: "mutual destruction assurance". Redan i slutet av 1950-talet uppnådde båda sidor paritet i antalet och typen av kärnstridsspetsar samt antalet och precision av deras leveranssystem. Båda sidor producerade tillräckligt stridsspetsar, leveranssystem "hemliga depåer och platser för avfyrning för att mer än väl överleva den första effekten och för att upprätthålla förmågan att attackera en andra gång[10]. När man förstår att varken förberedande eller förebyggande för ett kärnvapenanfall skulle medföra en avgörande seger, utan istället utlöst ett slutgiltigt globalt kärnvapenkrig och säkerställning av total ömsesidig förstörelse, uppnådde amerikanerna och sovjeterna en rädsla av jämvikt genom farliga avskräckanden”. Således var det inte en planerad upprustning, utan ”non-intended Mutual Assurance Destruction – MAD” (med dess lugnande effekt angående kärnvapen och dess konfigurationer) som ledde till en slags bisarr lugnande stabilitet mellan de två motstående supermakterna. Så även om MAD hindrade ett kärnvapenkrig kunde de två supermakterna inte avväpnas.

Som tidigare nämndes, är de kärntekniska lagren i Asien betydligt blygsamma[11]. Antalet stridsspetsar, platser för avfyrning och leveranssystem är inte tillräckligt utvecklat och tillräckligt sofistikerat för att erbjuda tillräckligt med kapacitet för en andra attack. Detta faktum äventyrar därmed allvarligt stabiliteten och säkerheten: förberedelser eller förebyggande för en nukleär attack mot en nukleär eller icke-nukleär stat kan övervägas som avgörande. Särskilt i Sydasien och på den koreanska halvön, för att inte tala Mellanöstern[12].

En allmän visdom angående geopolitik ser potentiella hot genom att undersöka graden av intentioner och förmåga av krigförande. I Asien håller inte nödvändigtvis denna teori hela sanningen: stränga geografiska närheter av asiatiska kärnvapenmakter innebär kortare flygtid på stridsspetsar, vilket i slutändan ger en mycket kortare period för beslutsfattande för motståndarna. Därför är risken att påbörja ett oavsiktligt men allvarligt kärnvapenkrig uppenbar.

En av de största tänkarna och humanister av 20-talet, Erich Fromm, skrev: "... man kan bara gå framåt genom att utveckla (hans) orsak, genom att hitta en ny harmoni ...[13]"

Vägen är säkerligen lång väg från vision och visdom till ett tydligt politiskt engagemang och dess verkan men när det väl uppnås står operativa verktyg lätt till förfogande. Fallet ”Helsingfors-Europa” är mycket lärorikt. För att vara ärlig, det var förlängning av supermakterna som kritiserade varandra över hela världen som så småningom förde dem till förhandlingsbordet. Viktigt är att nämna att det också var en ständig, resolut uppmaning av den europeiska allmänheten som larmade regeringarna på båda sidor av den förvalda linjen. När de politiska överväganden löstes fick de tekniska aspekterna fart: det var - till en början – ett ömsesidig paneuropeiska erkännande av gränser som bokstavligen sprängde alla spänningar över en natt. Politisktmilitärt samarbete var beläget i den så kallade första Helsingfors-omgången som innehöll gemensamma militära inspektioner, utbyte av mekanismer, konstant informationsflöde, varningsinstrument, mekanismer för förtroendeskapande åtgärder och en stående panel av statliga företrädare (det så kallade permanenta rådet). Därefter (andra omgången) fokuserade man på det forum som förbinder de ekonomiska och miljömässiga frågor i Asien just nu.

Visserligen var III OSSE en källa till många kontroverser under de senaste åren, främst när det gäller tolkningen av mandaten. Den nya vågen av nationalism (ersätter ofta en bleknande kommunism), de känslomässiga avgifterna och resterande rädsla i det förflutna, kommer det stora pågående bildandet av medelklassen i Asien (vars passioner och anknytningar oundvikligen utmanar den etablerade eliten inom landet och ifrågasätta deras internationella politik) och en relaterad sökning efter en ny social konsensus - allt som framgångsrikt kunde hanteras av något sorts ett ”Asien III” fördrag. Uppenbarligen är en ytterligare socioekonomisk tillväxt utan skapande och mobilisering av en stark medelklass omöjlig - ett segment av samhället som traditionellt är mycket utsatt och sårbart gällande politiska missgärningar och störande skiften. I varje fall finns det flera OSCE-nationer från Asien[14], från Thailand till Korea och Japan (inklusive Indonesien, en nation som för närvarande överlägger att ansluta sig till forumet). Alla nationer gynnas helt klart av ett deltagande[15].

Därför bör denna så kallade ”största kontinent” överväga att inrätta en egen omfattande Pan-asiatisk multilateral mekanism. På så sätt kan den säkert vila på visionen och andan i Helsingfors. Genom en prövning av dess institutionella inställningar kan Asien återkalla SAARC ett ambitiöst ASEAN[16] forum. Asien kan genom att titta närmare på dessa två regionala organ, hitta och kalibrera en lämplig balans mellan breddning och fördjupning av (säkerhets) mandat så att en framtida organisation - med tanke på antalet tillstånd samt hur allvarlig den akuta sociala och politiska, miljömässiga och militärpolitiska utmaningar.

I en tid av exempellös framgång och enastående välstånd i Asien, presenterar sig ett inhemsk multilateralt Pan-asiatiskt arrangemang som en möjlighet. Kontextualiserade Hegels berömda ord säger att "frihet är ... en inblick i nödvändighet" Låt mig avsluta med att säga att ett behov av en domesticerad Pan-asiatisk organisation också varnar i sin angelägenhet.

Uppenbarligen finns det ingen frigörelse av kontinenten, det finns inget asiatisk århundrade, utan ett Pan-asiatiskt multilateralt samarbete.

 

Prof. Anis H. Bajrektarevic, Chairman Intl. Law & Global Pol. Studies - Vienna, 16 NOV 11

 

*************************************************************

 

Traducido do original:

 

Bajrektarevic, A. (2011) No Asian century without the pan-Asian Institution, Post Script THC, Jakarta 8:,  par  Martin Thor

 

*************************************************************

 

Tackord:

 

Genom de senaste tio åren har jag haft äran att mottaga over 100 diplomater på mitt universitet, nästintill 30 av dem från asien. Flera av dem är för närvarande innehavare av  mycket höga statliga befattningar i sina respektive länder (inklusive utrikesministerns inlägg). Det vore olämpligt att nämna dem här. Men låt mig uttrycka min uppriktiga tacksamhet för alla samtal och möten som hjälpte en tidig "jäsning" av detta arbete. Avslutningsvis skulle jag vilja nämna följande personer för deras värdefulla intellektuella möten och deras ibland motstridiga men alltid inspirerande och konstruktiva kommentarer i samband med utarbetandet av artikeln:

 

H.E. Mr. Dato’ Misran KARMAIN, ASEAN Deputy Secretary General

 

H.E. Mr. I Gusti Agung Wesaka PUJA, Indonesiens diplomat och permanent representant inom FN i Wien

 

H.E. Ms. Nongnuth PHETCHARATANA, Thailands diplomat och permanent representant inom OSCE, FN i Wien

 

H.E. Ms. Linglingay F. LACANLALE, Filippinernas diplomat och FN ESCAP

 

H.E. Mr. Khamkheuang BOUNTEUM, diplomat från Laos och permanent representant för FN I Wien

 

H.E. Mr. Ba Than NGUYEN, Vietnams  diplomat och permanent representant för FN i Wien

 

H.E. Mr. Ibrahim DJIKIC, diplomat och tidigare ledare av OSCE Ashgabat

 

Men åsikterna representerar endast författarens egna.

*************************************************************

Källor:

 

Duroselle, J.B. (1978) Histoire Diplomatique – Études Politiques, Économiques et Sociales, Dalloz Printing Paris (först publicerad 1957)

 

Bajrektarevic, A. (2007) Verticalization of Historical Experiences: Europe’s and Asia’s Security Structures – Structural Similarities and Differences, Crossroads, The Mac Foreign Policy Journal, Skopje (Vol. I Nr. 4)  

 

Mahbubani, K. (2008) The New Asian Hemisphere, Public Affairs (Perseus Books Group) (sida: 44-45)

 

Bajrektarevic, A. (2008) Institutionalization of Historical Experiences: Europe and Asia – Same Quest, Different Results, Common Futures, Worldviews and the Future of Human Civilization, (University of Malaya, Kuala Lumpur, November 2008) Malaysia 

 

Sagan, S.D. and Waltz, K.N. (2003) The Spread of Nuclear Weapons: A Debate Renewed,   (sida: 112)

 

Fromm, E. (1956) The Art of Loving, Perennial Classics, (sida: 76)

 

Bajrektarevic, A. (2005) Destiny Shared: Our Common Futures – Human Capital beyond 2020, the 5th Global Tech Leaders Symposium , Singapore-Shanghai Mars 2005  

 

Friedman, G. (2009) The Next 100 Years, Anchor Books/Random House NY

 

Bajrektarevic, A. (2009) Structural Differences in Security Structures of Europe and Asia  – Possible Conflicting Cause in the SEA Theater, The 4th Viennese conference SEA, SEAS Vienna Juni 2009  

 

Hegel, G.W.F. (1807), Phänomenologie des Geistes (The Phenomenology of Mind), Oxford University Press, 1977 (sida: 25 VII)

 

*************************************************************

 

SAMMANFATTNING:

 

Efter det berömda ordspråket av Kissinger: "Europa? Ge mig ett namn och ett telefonnummer!" (när - tillbaka i början av 1970-talet – President Nixon uppmanade att informera européerna angående deras särskilda amerikanska politiska åtgärder) försöker författare undersöka hur nära Asien är att ha sitt eget telefonnummer.

 

Genom att kontrastera och jämföra uppkomsten av multilaterala säkerhetsstrukturer i Europa med dem som för närvarande finns i Asien och genom att lista några av de mest akuta säkerhetsproblem i Asien, erbjuder artikeln flera politiska incitament till varför världens största kontinent måste överväga skapandet av omfattande EU-Asiatisk institution. Rådande säkerhetsstrukturer i Asien är bilaterala och mestadels asymmetriska medan Europa har multilaterala, balanserade och symmetriska inställningar (liksom amerikanska och afrikanska kontinenten). Författaren går så långt som att hävda att oavsett den imponerande ekonomiska tillväxten kommer inget asiatiskt århundrade att skapas utan en sådan institution.

 

[1] När jag analyserar relationerna kring Sino-Sovjet och tiden efter Sino-Sovjet blir jag frestad att göra en jämförelse med det romerska riket. Det monolitiska blocket har gått in i sin fragmentering till en synes retorisk fråga – vem skulle gett den exklusiva tolkningen av den heliga texten: Rom eller Konstantinopel. Uppenbarligen har den som innehar monopol på tolkningen ett ideologiskt grepp som lätt kan översättas till en strategisk fördel. Det var Moskva som insisterade på att den sovjetiska typen av kommunism var den enda sanna och autentiska kommunismen. En stor delning gjorde slut på den varaktiga teologiska (men även geopolitiska) konflikten i den antika romerska arenan. Den sino-sovjetiska delningen kulminerade med den ideologiska och geopolitiska frigörelsen av Kina (särskilt efter Nixon erkände Peking/Kina). Förutom olika ideologiska skiljelinjer har den socioekonomiska och politiska modellen av det romerska väldet starkt ifrågasatta sedan det tredje århundradet och framåt. Det västra Romarriket höll motsatte alla sorter av strukturella förändringar och vägrade att anpassa sig. Riket eroderade därefter och försvann från den politiska kartan. Det östra imperiet reformerades framgångsrikt och Bysans utstod (som en livskraftig socioekonomisk och politisk modell) i ytterligare 1000 år. Eftersom behovet av en brådskande omformning av det sjunkande kommunistiska systemet ökade, planerade både Gorbatjov och Deng Xiaoping-liknande reformer. Gorbatjov bröt så småningom Sovjetunionen med glasnost och perestrojka. Deng ledde Kina framgångsrikt. Modig, korrekt och viktig argumentation kommer från diplomaten och den produktiva författaren Kishore Mahbubani (The New Asian Hemisphere, 2008, s. 44-45). Mahbubani hävdar att Gorbatjov överlämnade det sovjetiska imperiet och fick ingenting i gengäld medan Deng förstod "den verkliga framgången av västerns styrka och kraft ... Kina tillät inte studenternas protester på Himmelska Fridens torg". Följaktligen drog Deng en skarp och avgörande linje för att undvika Rysslands öde och tillät endast perestrojka. Kina har överlevt och har inom de två senaste årtionden även lyckats med en exempellös framgång. Ryssland har drabbats av en kraftig nedgång i efterdyningarna av förlusten av sitt historiska imperium (inklusive flertalet självmord och kriminalitet samt allvarliga alkoholproblem). Gorbatjov själv flyttade till USA och ett vodkamärke använder hans namn.
 

[2] Medlemsskapet kan i framtiden utvidgas till Östtimor och Papua Nya Guinea.

[3] Symboliskt eller inte, ASEAN HQ ligger mindre än 80 miles från platsen av “the Asian–African Conference of Bandung” 1955.

[4] Jämförelser utgör ofta felaktiga risker eftersom historien ofta finner ett sätt att upprepa sig, men optimism finns fortfarande. Vi kan därför jämföra dagens ASEA med Europa innan Maastricht dvs. Mellan sammanfogningsfördraget och Europeiska enhetsakten.

[5] Förkortningen skapades ursprungligen av Jim O'Neill år 2001, chefsekonom på Goldman Sachs i: " Building Better Global Economic BRICs ". Detta dokument utvärderade  länder som skulle kunna ge väst med socialt, ekonomiskt och politiskt billiga råvaror och föreslog slutligen att väst skulle balansera denna handel genom att exportera sina högt prisade slutprodukter i gengäld. Dokumentet förutsedde inte något skapande av en BRIC-gruppering eller nomadiska förändringen av dess regelbundna möten. O'Neill tippade inledningsvis Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, men Sydafrika har även varit inbjuden att delta (BRICS) med pågående förhandlingar med Indonesien (BRIICS).

[6] Tuvalu, ett land som består av flertalet öar, står inför en nära förestående total förlust av statliga territorium. Denna händelse skulle innebära ett prejudikat i teorin om internationell. lag - att ett land drabbas av en fullständig geografisk förlust av dess territorium.

[7] Detaljerade riskbedömningar för miljöpåverkan (inklusive förbjudna zoner) finns i CRESTA rapporterna. Organisationen CRESTA drivs av den schweiziska RE som ett konsortium av de ledande försäkrings-och återförsäkringsbolagen.

[8] Denna spännande och intellektuella debatt värmer för tillfället upp västvärlden. Grundläggande frågor är: Varför förvandlas vetenskap till religion? (praktisk ekonomi är baserad på den mer än 200 år gamla liberala teorin från Adam Smith och den över 300 år gamla filosofin från Hobbes och Locke  - vetenskaplig debatt ersätts direkt av blind lydnad) Varför förvandlas religionen till en politisk ideologi? (religiösa texter misstolkas och missbrukas ideologiskt i Europa, MÖ, Asien, Amerika och Afrika). Varför vändes den (sekulära eller religiösa) etiken från en biocentrerad förståelse till en miljö av antropocentrisk okunnighet? Resonansen av dessa viktiga debatter når gradvis asiatiska eliten. Ingen kan ännu förutsäga utbudet och omfattningen av deras svar, internt eller externt. Ett är dock säkert, Asien har förstått att en global (ekonomisk) integration inte kan ersätta någon hållbar utvecklingsstrategi. Globaliseringen, som Asien genomgått samt observerade andra håll, inte erbjöd en genväg till utveckling, än mindre till social sammanhållning, miljöbehov inhemska sysselsättning, utbildning av medelklassen och en allmän förbättring av folkhälsan.

[9] Sovjetunionen var insvept i en pakt (av politisk kultur, framstående i många stora länder som att Sovjet övertagit och ytterliggare förbättrat det tsaristiska Ryssland) - en funktion som förbryllade amerikanerna. Det var den amerikanska harmonin av öppen, nästan exhibitionistiska politiska debatter som förbryllade ryssarna - och hindrade båda sidorna från att kunna förutsäga rörelser av den andra. Sovjeterna var förvirrade av närvaron av en öppen politisk debatt i USA, och amerikanerna var förvirrade av den icke-befinnande politiska debatten i Sovjetunionen. Amerikanerna visste mycket väl att den verkliga makten fanns utanför regeringen, i den sovjetiska politbyrån. Ändå var det som en svart låda (för att använda en levande Kissinger allegori), information kom in och ut, men ingen klarade av att räkna ut vad som hände inuti. När detta mycket speciella beslut hade fattats, implementerades det av Sovjet i ett mycket hårdhänt och styvt sätt. Vanligtvis skedde inga politiska växlingar/justeringar innan en förändring av toppen av SU politbyrån. Å andra sidan var sovjeterna förvirrade av USA’s konstellation och verkställande, lagstiftande och dömande makt (som enligt den sovjetiska smaken ändrades alltför ofta), den kaotiska installationen av dussintals intelligens- och andra organ, mediernas och allmänhetens roll, och de inflytelserika lobbygrupper som fanns - alla deltog i processen av beslutsfattande. Även när funktionerna ersattes de olika amerikanska åtgärderna ofta i ett snabbt tempo. USA var oförmögen att förstå var det kommunistiska partiet slutade och var USSR-regeringen startade. På samma sätt kunde Sovjet inte räkna ut var företagets Amerika slutade och den amerikanska regeringen började. Paradoxalt nog hindrades den politiska kulturen av den ena från att förstå och förutsäga den andra. Vad som var logiskt för den ena, var komplett otänkbart och ologiskt för den andra.

[10] Som Waltz rättmätigt avslutar: "konventionella vapen sätter en fördel på att vara den som tillslår först för att vinna den första fördelen av kriget. Kärnvapen eliminerar dock denna fördel. Den initiala fördelen är obetydlig ... "... på grund av båda  sidors förmåga att attackera en andra gång. ("The Spread of Nuclear Weapons: A Debate Renewed ". Av Scott D. Sagan och Kenneth N Waltz, 2003, s. 112).

[11] Det antas att Pakistan har så lite som 20 färdiga stridsspetsar, Indien tros ha cirka 60 och Korea (om några och inte mer än) 2-3 styck. Även Kina, som anses vara den ledande kärnvapenstaten, har inte mer än 20 ICBM.

[12] Israel (som deklarerad icke-kärnkraftsland) tros ha så många som 200 lågdrivna atombomber. Hälften bestående av ”mid-range” missiler (Jericho II) flygplan och mobila (gömda och mobila) bärraketer. Iran testade framgångsrikt precisionen av sin mid-range missil och arbetar ambitiöst på sina ”long-range” missiler. Samtidigt kan Iran till en viss del fått viktiga nukleära ”dual-use” (hittills fredliga syften) kärntekniker. Det finns ett frö av nukleära ambition i hela Mellanöstern (med Saudiarabien och Turkiet som de minst blyga).

[13] "The Art of Loving", Erich Fromm, 1956, sid. 76. Fromm skrev det ungefär vid omkring Bandung konferensen.

[14] De så kallade OSCE-asiatiska samarbetspartnerna är: Japan (1992), Korea (1994), Thailand (2000), Afghanistan (2003), Mongoliet (2004) och Australien (2009). Inom OSCE-kvartalen, har särskilt Thailand och Japan ett rykte om att vara mycket aktiva.

[15] Det är troligt att förvänta sig att de fem andra ASEAN-länderna, för tillfället representerade i Wien, kan formalisera deras förhållande med OSCE inom den närmaste tiden. Liknande kan ske av sekretariaten för både SAARC och ASEAN.

[16] I Europa och i Asien (även om huvudkontoret är i Jakarta), blir jag ofta bedd att klargöra min (alltför) optimistiska syn på ASEAN framtidsutsikter. ASEAN samt EU har helt enkelt inget annat alternativ än att överleva och bli framgångsrik (även om det för närvarande finns många brister och är långt ifrån optimerade multilaterala mekanismer). Något alternativ till EU är en stor förändring av antingen Frankrike eller Tyskland med Ryssland - vilket innebär en återgång till Europa den 1800, 1900 och tidigt 2000-tal - nämligen ständiga krig och förstörelser. Något alternativ till ASEAN skulle vara ett absorberande anpassning av särskilda ASEAN-medlemsstater till antingen Japan eller Kina eller Indien - vilket innebär färre stora block på en farlig kollisionskurs. Således paradoxalt nog vid både EU och ASEAN, är det inte (bara) den inre kapacitering men de externa konstellationerna som gör mig optimistisk.

 

 


         
Print - Comment - Send to a Friend - More from this Author

Comments(0)
Get it off your chest
Name:
Comment:
 (comments policy)

© Copyright CHAMELEON PROJECT Tmi 2005-2008  -  Sitemap  -  Add to favourites  -  Link to Ovi
Privacy Policy  -  Contact  -  RSS Feeds  -  Search  -  Submissions  -  Subscribe  -  About Ovi